Huvudet är så fult av inflammatoriska processer, patomekanismer och morfologi att alla andra samtalsämnen känns väldigt avlägsna. Vad annat finns det att prata om, kan man prata om annat?! Vissa kvällar är det verkligen nära till kortslutning, och att mixa mellan två språk då kan vara stört omöjligt(tur att det alltid brukar finnas någon där som kan översätta när det tar stop)
(kottemamman, blir det någonsin bättre?!)
4 kommentarer:
*gapskratt* Nope, det blir INTE bättre! ;) Jag försökte förklara hur otroligt spännande en bukoperation hade varit för min man under en middag. Han såg lätt illamående ut, om vi säger så...trots (eller kanske tack vare) min detaljerade beskrivning av tumören som opererades bort!
...hm, och jag minns någon nyårsmiddag som urartade i en tävling i "konstigaste saker man mött på akuten". Jag tror killen som opererat en skottskada i Bollnäs vann slutligen...Skottskador är rätt många extrapoäng i den typen av tävling.
Jo, jag anade väll att det var så.
Faktum är att enda gången som jag känt ett visst obehag i magen var när vi stått en hel förmiddag och slabbat med en väldigt sjuk mjälte. När vi skulle äta lunch i personalmatsalen så serverades köttfärslimpa som såg EXAKT likadan ut. Där gick gränsen för både mig och kollegorna i truppen. Det blev en sallad i fiket istället...och inga organ-diskussioner över lunchen heller..;)
Skicka en kommentar