fredag 9 november 2007

Nära

Redan 3e veckan första året blev vi introducerade till obduktioner och sedan dess har vi i princip varje vecka sett döda. Och detta året är vi med på 1-3 obduktioner på sjukhusets patologavdelning varje vecka. Reaktioner från icke medicinstudeter och läkare är ofta en stor rynka i pannan och frågan "är det inte jobbigt?". Men faktum är att ganska snabbt skaffade man sig en distans till vad man egentligen höll på med. Visst är man medveten om att det är en människa, men man låter det inte koppla längre än så. Samtalsämnena är även här rätt obegränsade(förutom när det är väldigt ruttet då är det äckligt), att diskutera vad man ska äta till lunch är inget problem. Och det pratas friskt för det mesta.
Men under en av veckans obduktioner möttes vi av en ung flicka, yngre än mig, som dött väldigt fort i en elakartat bröstcancer. Då blev det plötsligt väldigt tyst i rummet, och en dämpad stämning som dröjde sig kvar länge. Helt plötsligt blev det väldigt nära.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tror att det är viktigt som läkare att man ibland får känna av att saker kommer väldigt nära. Att påminnas om att man också är människa och inte bara medicinare. Att det är/var en människa som nog hade tänkt sig att leva längre än vad som blev. Att man själv också kan bli sjuk och dö. Jag tror att man blir en bättre läkare helt enkelt, om man påminns ibland.

S. sa...

Visst har du rätt, vi behöver allt den påminnelsen ibland.