Lov

Då är det nästan lov! Har visserligen lektioner men ingen direkt press på prov vilket ärv skönt.
Det här året tar verkligen enormt på krafterna, mycket mer än jag trodde, och det gnälls en hel del, men allt är ju inte dåligt.

Det är verkligen fantastiskt med mer kliniska ämnen, och fantastiskt att få vara på sjukhuset å se patienter.
Vi har dessutom fått turen den här terminen med att få underbara handledare som är med på avdelningen. Dom tycker verkligen det är kul att vara där med oss, och skulle kunna hålla på längre, vi får ofta avbryta för att vi måste till nästa lektion. De är i tid, de är förberedda, glada att se oss... gör det roligt och bra för oss på alla sett.
Vi har hittills aldrig träffat en patient som inte är villig att låta oss fråga dumma frågor, klämma här och där och lyssna hit och dit.

Vi får en av Europas bästa patologi undervisning här. Vi ser och är med och utför flertalet obduktioner varje veckan. Har även här en bra lärare, en som är en riktigt naturbegåvning på att lära ut. Är oerhört passionerad för det han gör och lyckas smitta av det på de flesta. Vi har efter ett par månader rätt bra koll på vi ska gå till väga, vad vi ska kolla efter. Kanske inte alltid kan ställa en färdig diagnos men ofta peka ut de viktigaste skadorna i kroppen, och detta väldigt mycket till allas vår underbara Istvan.

Men det ska onekligen bli helt ljuvligt med en vecka i Sverige. Att äntligen få vila kropp och själ ett par dagar, å så underbart.

En regnig fredagkväll

Som så många tidigare kvällar stod vi där i ett av Szegeds gathörn och pratade.
Men den här kvällen var något annorlunda, och det var inte regnet och kylan( i det annars varma soliga Szeged) som var annorlunda.
Många olika samtals ämnen har avklarats i Szegeds gathörn men inget som liknade detta. Det började som ett samtal mellan vänner och slutar med ett samtal mellan en pojk och flickvän.

Tre månader senare är jag på väg hem efter ytterligare ett gathörnssnack, det har börjat regna och jag är glad långt in i hjärtat för han är min.

Chokladbutik

I veckan tog jag mig för första gången in i en nyöppnad butik i stan, dom har MASSOR med choklad i alla dess former. Livsfarligt, men sådan tur då att jag inte har så mycket tid att gå in där.

Karuselen fortsätter

Det som gör det här året annorlunda är att det i princip inte finns någon naturlig andnings paus, det bara fortsätter utan slut. Har ju nu i alla fall lärt mig att jag måste ta pauser emellanåt för att orka, men det är svårt att inte göra det utan att det dåliga samvetet knackar en på ryggen.
Veckorna innan påsklovet så är det extra mycket, prov och extra möten att springa på, alltså bäst att inte känna efter så noga utan bara fortsätta som vanligt. Proven handlar det mest om att bara överleva och utan större negativa konsekvenser.
Mötena med olika fakulteter är ju viktigt, det är ju vår chans att göra någon skillnad, allt vårat gnäll blir inget konstruktivt om vi inte säger det till de som kan göra något åt situationen. Samtidigt är man lite rädd att trampa någon professor på tårna, man har ju faktiskt sommartentorna kvar att klara, alltså vill man så diplomatiskt som möjligt lägga fram våran kritik(å även beröm). Så för att det ska bli bra krävs lite energi, som vi egentligen inte har, den får man skrapa ihop på något sätt ändå.

På tal om något helt annat, hade vi helt underbart vårväder förra veckan, dumpade stora vinterjackorna och gick i enbart en extra tröja. Riktigt njöt av sol och värme för sedan kastas tillbaks i kyla(med andra ord enbart 8-10 grader istället för 18-20) igen, det är ju bara att inse att våren inte riktigt hittat hit än.